Bakgrund
För er som blir förskräckta över mängden text här och egentligen bara vill spendera max 20 sekunder på att läsa om Bauer Ceramics, här är den korta versionen:
Jag har skapat saker hela mitt liv – i olika former och med olika material, ända sedan jag som barn kunde börja tänka. Mitt första möte med keramik var när jag var 9 år, och det gjorde stort intryck på mig. Efter det tappade jag kontakten med hantverket i många år, tills jag 2019 återupptäckte det. Jag gick en keramikkurs som pandemin stoppade efter bara två tillfällen, men jag blev snabbt inbiten. Något inom mig sa åt mig att satsa fullt ut, så det gjorde jag. Jag köpte en ugn och en drejskiva, började dreja i min lilla etta och körde alla ömtåliga verk 50 kilometer för att bränna dem. Efter att ha varvat butiksjobb och keramik under en period bestämde jag mig för att skaffa en studio, säga upp mig och satsa fullt ut. Och här är vi nu!
För er andra, här kommer den långa versionen.
Precis som många andra kreativa människor har jag burit med mig en stark lust att skapa genom hela livet. Under olika perioder i min barndom tog det sig många uttryck – allt från att sy, skriva illustrerade böcker, göra scrapbooking till att skapa smycken av polymerlera.
Min första kontakt med keramiken var när jag var 9 år gammal. Jag gick i en konstkurs efter skolan där vi fick arbeta med olika material och tekniker, men det var just leran som fångade mig. Känslan av att forma något fritt, och den fascinerande men ofta frustrerande processen att glasera och bränna fick mig att vilja utforska mer. Jag blev fängslad av utmaningen att skapa något både vackert och funktionellt, trots vetskapen om att allt jobb kunde bli ogjort vid minsta felsteg.
Några år senare tog jag min första keramikkurs. Jag minns fortfarande de färgglada och smått konstiga föremål jag gjorde då – raka motsatsen till vad jag skapar idag. Men jag älskade varje minut i keramikstudion. Efter kursen lade jag dock keramik åt sidan i många år.
Pandemin, som vi alla känner till, förändrade mycket för många, inklusive mig. Jag arbetade i butik när viruset slog till, och med färre kunder behövdes inte lika mycket personal. Jag blev permitterad, vilket gav mig tid att återupptäcka intressen som annars hade fått stå tillbaka. En av dessa var keramiken. Intresset för design hade växt inom mig under åren, och när jag anmälde mig till en keramikkurs hösten 2020 kändes det som att det var helt rätt tid.
Jag hade spenderat otaliga timmar på internet och lärt mig om keramik innan kursen började. Jag var inställd på att lära mig dreja, men när jag väl satte mig vid hjulet betedde sig inte leran som jag ville. Ändå väcktes en stark fascination och viljestyrka inom mig. Snart hade jag köpt ett begagnat drejhjul från 80-talet som med lite kärlek fungerade som nytt.
Tyvärr hann jag bara dreja en skål och några tallrikar innan pandemin satte stopp för kursen. Jag kände mig upprörd och besviken, men jag visste att jag inte kunde ge upp. Jag köpte en ugn och började planera för att sätta upp en egen studio hemma, även om det innebar att jag fick ha ugnen i ett skjul på min pappas gård, 40 minuters bilfärd från min etta där jag drejade.
Det var långt ifrån en idealisk lösning, men det var bättre än ingenting. Att bränna keramik i en ugn var nytt för mig, och jag var nervös. Det tog tid att bli bekväm med processen, men efter många turer med att transportera ömtåliga föremål fram och tillbaka mellan min lägenhet och ugnen började det bli en rutin. Till slut insåg jag att jag behövde göra en förändring. Jag började jobba mindre och sa sedan upp mig helt för att ge mig själv möjligheten att satsa på keramiken fullt ut.
Och här står jag nu! Om du har läst ända hit – grattis, jag är imponerad! Jag är otroligt exalterad över vad framtiden har att erbjuda för mig och Bauer Ceramics, och jag hoppas att du vill följa med mig på den här resan.